Tankar och lite båtåka imorgon

Idag har Lisan blivit av med gipset! Vi är så lyckliga. Trodde olyckan var framme efter någon timma hemma. Men det gick bra. Hon ska leka lugnt i 2 veckor och inte hoppa studsmatta på 4 veckor.
Alicia säger att det känns konstigt med armen, är väl ovant utan gips. När vi gick ut från sjukhuset sa hon. "Ajaj lika dig mamma, två armar" :) Och så viftade hon och böjde på den som aldrig förr. "Kan lika doktorn" sa hon, han ville ju att hon skulle rör armen för att se att det var okej.

Vi skulle gå i affärer och jag hade planer och ideer och hej och hå som alltid. Vi skulle ha så mysigt.
När det inte blir som jag tänkt mig blir det ett helvete. Min besvikelse är inte att leka med. Min värld rasar samman kan man säga, tappar lusten för allt och bara gråter innombords. Känner att ingen förstår mig och att jag aldrig för vara glad så som jag vill vara. Missförstånd och olika tankar är det som krockar mellan mig o A.

Kvällen vart bättre, A lagade god mat. Herregud vi får inte glömma gofikat med gräddglass och massor av jordgubbar jag bjöd på när vi kom hem heller! Men sen lagade han god mat. Efter det tog vi oss en promenad och förbi affären. För imorgon är det vi som åker ut med båten och blir borta hela dagen.
(Här har vi det igen, jag har redan sett framför mig hur jag ligger där på en klippa och läser min nyköpta bok, lugnt och skönt, glatt barn och glad man. LUGN!. Hur vi avnjuter lunchen jag har planerat så ingående ikväll och stressat med. Härliga fikapauser och att vi är sådär superduper glada!)
Egentligen tror jag att det kommer bli mer än kaos innan vi ens kommit ut på havet. Men det är väl också tråkigt att tänka så. Så är det att leva det liv jag lever, men som jag egentligen inte vill leva. För jag vill ha det LUGNA härliga fikapauserna, de glada leenden mot varandra och skoj och bus, ingen stress bara harmoni och LEVA för dagen. När kommer det ske? Den som lever får se. (jävla bitterfitta jag är) Hatar STRESS det är det jag menar! Och den jäveln har klamrat sig fast på mig.